Sann snickarglädje

I snickeriverkstaden som tillhör Moa Brännström Ott samsas verktyg, maskiner och en uppsjö av skivor och bitar från olika träslag. I källarlokalen doftar det gott av nyhyvlad furu, Moas egna favoritträslag. De projekt som tillverkas här kan vara allt ifrån skräddarsydda möbler för privata hem till brickor och redskap för offentliga miljöer. 

Smörkniv eller möbel – oavsett vad Moa tillverkar får hon en relation till det hon gör. Den starkaste relationen har hon till en kopia på en Wegner-stol som hon skapade under sin tid som student på Capellagården, en treårig yrkesutbildning inom trähantverk. Stolen är lägenhetens finmöbel och är strikt förbjuden som avlastningsyta för trötta fötter, saker och kläder. 

– Nu är jag mycket bättre på att snickra, men just då var stolen på en så mycket högre nivå än jag var. Att jag lyckades göra den då visade att jag klarar av att göra saker som kan kännas omöjliga från början, säger Moa. 

intresset för trä har funnits med sedan Moa var liten. Det första hon tillverkade helt själv var ett svärd som täljdes fram ur en staketpinne med en spets. Det var dock först i gymnasiet som det på riktigt slog gnistor om mötet med trä.

– Jag hade en tuff skoltid och fick en sen dyslexidiagnos i ­gymnasiet. För att orka med behövde jag göra något som jag tyckte var kul, så jag valde en snickeriutbildning. Att få ­jobba med trä kändes helt rätt redan från start och det var ett material jag direkt förstod mig på.

för moa är skapandeprocessen helt fri från digitala verktyg. Alla ­skisser ritar Moa för hand, därefter testar hon sig fram tredimensionellt. 
– Att få känna mig fram på materia­let och olika dimensioner är det enda sättet jag kan skapa på. Det är först då jag ser hur olika materialmöten ser ut. 

I dag är det lätt att hitta inspiration till olika snickeriprojekt på bland annat sociala medier. Men för Moa har det snarare haft motsatt effekt – hon menar att det snarare kan skapa en press och prestationsångest att se vad andra skapar. Istället försöker hon utgå från sig själv och tillverka det som känns bra för stunden.

– Jag använder oftast det jag har hemma och funderar över vad som kan bli av det. Det fungerar ungefär likadant när jag tillverkar saker på uppdrag av kunder. När de kommer till min verkstad och får titta på olika material och dimensioner får de en mer verklighetsanpassad bild av vad det ska bli, och det händer ofta att de ändrar sig vad gäller mått och ­material när de fått se olika alternativ. 

sin dyslexi till trots – snart kan Moa titulera sig författare till två böcker. 2017 släppte hon boken ”Trä: snickerihandbok för inredning och odling”. Innehållet består av tjugo ­objekt som är anpassade för människor som kanske inte rört en såg sedan träslöjden i högstadiet, men som är nyfikna och sugna på att komma igång. Bok nummer två kommer ut i bokhandeln i juni 2020 och handlar om konsten att tälja.

– Jag har arrangerat många kurser i tälj och de blir alltid fullbokade. Det märks att det finns ett stort ­intresse av att jobba med hantverk, och för­delen med tälj är att det är väldigt enkelt att komma igång med. Det enda du behöver är en träbit och en kniv. Dessutom behöver du inte följa något mönster vilket gör täljningen så lätt att ta till sig.

utöver bokprojektet har Moa precis tagit sig an sitt första – men förhoppningsvis inte sista – offentliga uppdrag. Uppdraget består av att skapa en lekskulptur som ska stå på en skolgård i Västerhaninge utanför Stockholm.

– Skolan är nybyggd och står på ett område som tidigare varit ett parkområde. För att göra plats för skolan sågades stora vackra tallar ner, och det är av dessa tallar jag ska bygga konstverket. Det känns bra att få jobba med ett kretsloppstänk där tallarna får stå kvar på sin ursprungsplats men i en annan skepnad.

en av fördelarna med att ­basera karriären på trä är att det öppnar dörren för fler spännande yrkesval om Moa mot förmodan skulle tröttna på att snickra.

– Jag är aldrig orolig över att jag valt fel yrkesbana. Det finns så mycket att lära sig och det går att specialisera sig på exempelvis skogsbruk eller träindustri. 

Drömmen är dock att flytta ut på landet, bygga upp en egen verkstad och komplettera värdekedjan med ett sågverk och att äga skog.

– Tänk att få gå ut i skogen, kolla ut ett träd, ta ner det och sedan hyvla till och bygga något av det. Det vore fantastiskt att få ta tillvara hela trädets livscykel i framtiden.